Hobo Chic DIPA

Jag är kass på att beskriva smaker men om man säger så här:

När Hobo Chic började ta slut på Systembolagen och jag hittade den 9 mil bort tvekade jag inte en sekund att köra 18 mil t.o.r. motsvarande två timmar eller 240 kronor i bensin för att köpa dom sista 17 flaskorna. Det enda problemet var hur jag skulle förklara det för tanten. Så jag skjutsade familjen till Sommarland och skulle själv sysselsätta mig med att "fixa lite med husvagnen".

Tänk Indian Summer eller Thurbo Double IPA, båda på Oppigårds, fast med en frisk sommarsmak och med en styrka som sätter sig som en modifierad käftsmäll över hela munnen, stark men len. Det här är en riktigt farlig sommar-IPA som det inte går att få nog av. Därför är jag lite rädd för att rekommendera ölen eftersom den då kommer att ta fortare slut på bolagen, samtidigt så kanske den blir på poppis att man brygger mer.

Redan efter första klunken hamnar man i en öltrans och vill bara ha mer, mer och mer. Men dricker man för fort så blir man full och tappar njutningen. Det är ju ingen Norrlandsguld som man har i handen. Den däremot måste man däremot dricka fort för att skölja ner den vidriga smaken från ölen innan (som alltså var en Norrlands) och sen är man fast i en ond fyllecirkel. Och där lämnar vi Norrlands och tittar inte tillbaka för mer.

Nä, här snackar vi Dansk guld som man njuter av i sol som regn.

Yepp, ölen är dansk och än en gång har Danmark (i det här fallet ett microbryggeri) visat var skåpet ska stå.